Massage är inte ett nytt fenomen, det fanns långt innan ’de gamla grekerna’ då med Hippokrates (mer känd som den modena medicinens fader) som 380 f.Kr skrev: ”Läkaren måste vara erfaren på många områden, men främst gnuggning… För massage kan strama upp en led som är för slapp och lösa upp en led som är för stel.”

På gravmålningar i det antika Egypten kan man se hur människor masserar varandra, och i Indien, Japan och Kina utvecklades det olika tekniker, som sedan tusentals år har använts för att behandla skador och sjukdomar. Det är utifrån den kinesiska ’anma’ tekniken som Per Henrik Ling (1776-1839) utvecklade det som kom att kallas terapeutisk massage - en kombination av österländska kunskaper och modern forskning.

Araberna kallar det ”masah” och den persiske läkaren Avicenna påpekade massagens positiva effekter i sin medicinska handbok från 1000 e.Kr – som kom att influera hela läkarkonsten i Europa under århundraden framöver. Ironiskt nog, föll ’alternativa’ terapier i läkarnas onåd under 1900-talet, för att nu åter sakta men säkert återfinna sin position.

Genom massage sträcker man på spända och värkande muskler. Man mjukar upp stela leder och förbättrar då rörlighet och smidig funktion i kroppen.
Massage skapar förutsättningar för avspänning och har en direkt inverkan på blodtryck, hjärtfrekvens, andning och t.o.m. matsmältningen. Det välbehag som massage ger grund till minskar ansamlingen av stresshormon som kortisol och adrenalin, vilka kan utmatta immunförsvaret.

En av effekterna är att endorfiner frigörs, kroppens eget smärtlindrande medel och det skapar en känsla av avkoppling och välbefinnande. Detta är inte bara fysiskt utan även psykologiskt något som minskar inre spänningar och mildrar oro. Mjukdelsbehandling höjer frisättningen av retämnet oxytocin, ett hormon som har hälso- och antistress effekter, samt att koncentrationsförmågan hos patienten stärks. Man får en ökad inlärningsförmåga, det ökar interaktionen mellan personer, nyfikenhetsgraden intensifieras.